Vi har pratat om det länge, men dottern har hävdat att hon ska sluta med sina nappar när hon är lika stor som pappa... Vi har pratat ännu mer om det den sista tiden, och förra helgen var vi på stadsbondgården och vi frågade då kaninerna om de ville ha M:s nappar. Och jodå, det ville de. Nu har vi haft en hel vecka med förberedelser, och bl a tagit hem napparna från dagis, osv.
Vi skrev brev till kaninerna, och vi la i napp för napp. Mamman hade nog mer ångest i veckan än vad barnet hade. Hur skulle detta gå?!
På Aspö sen så var dottern fast bestämd, raka vägen till kaninerna, och jodå, de ville fortfarande ha napparna, och de lämnades glatt över. Vi fikade lite, och tillbaka vid bilen så grät dottern en skvätt, lite stilla tårar och hon fick sin snutte och nöjde sig med detta.
Dagen fortsatte och kvällen kom. Det blev bokläsning som vanligt, och nja, nu började nog oron komma. Som väntat. Så fort dottern la sig ner för att komma till ro så insåg hon att nappen var borta. hon ville läsa en bok till, och så gjorde vi. Det är nog den läggning jag gjort där jag minst "gått emot" dotterns önskningar. Vi läste nog nio böcker, mellan vissa kom några stilla tårar, ibland mer "oro", skulle byta pyjamas osv. Men sen la hon sig ner, kramade sin snutte och somnade.
Själv hade jag väntat mig höga protester, eller att vi skulle behöva gå ner och sätta oss i soffan eller annat. Jag hade väntat mig en vaknande ångestfylld dotter som saknade sina nappar, men hon sov gott natten igenom.
Ikväll när hon var ensam hemma med sin pappa så somnade hon på 20 minuter. Inga tårar. Wow!
Jag kunde aldrig tänka mig att det skulle vara så här "enkelt", jag är så glad att vi gjorde detta nu!
Foton som visas på denna sida får ej användas utan fotografens tillstånd.
